Det har varit lite mycket på sistone. Förutom att jag lagar 40 matlådor isch i veckan så har Gibson blivit mobbad och Rafi har markerat i hela lägenheten. Det krävdes en del tidskrävande förändringar, som nu i efterhand var självklara. Ibland behöver man bara få hjälp att öppna sinnet. Fick till exempel göra om ett helt rum. I ungefär samma veva så gick tvättmaskinen sönder och TV:n samma kväll. Jag hann liksom inte med mig själv, i allt detta.
Jag behöver lägga mer tid på kidsen och när jag kommer hem, ska jag släppa jobbet. För när man kommer hem så börjar ju nästa ”jobb” liksom.
Träningen är helig, den rubbar jag sällan på. Har helt lagomt med klienter nu, kör styrka varje dag och jiujitsu så mycket kroppen orkar, kan bli fem eller sex pass i veckan.
Egentid är jätteviktig för mig, för att jag ska fungera. Har inte riktigt fått ro att skriva, något jag älskar att göra. Tanken är ju att skriva blogginlägg veckovis och jag har egentligen ALLTID något att skriva om. Jag menar min hjärna fullkomligt exploderar ibland. Problemet är att tiden på helgen inte finns där som förut. Tror att jag kan hinna med så mycket, vilket jag sällan gör. Men ett problem är oxå att jag fastnar i distraktion. Det händer för att jag inte orkar fokusera. Man distraherar sig från det man egentligen ska göra och gör något helt annat istället.
Tävlandet då? Tanken var att jag skulle tävla 10:e september, jag hade blivit ”garanterad” matcher av en arrangör som uppenbarligen trodde han kunde trolla. Som tur var tänkte jag en gång extra och avvaktade med att boka resan.
Tävling ger mig något som träning aldrig kan ge. Möjligheten att testa mig själv mot någon i samma ålder, vikt och erfarenhet. För när man snart är 40år, så spelar förutsättningarna roll. Fysisk kapacitet och Reaktionsförmåga blir sämre. Återhämtning tar längre tid. Det finns liksom ingen mening mot köra mot nån 20-åring längre. För att få motståndare måste jag numera åka på EM eller VM. Det är ju inget problem i sig men jag vill egentligen tävla mer än så. Som med allt måste det underhållas.
Grejen med tävling är att man ALDRIG vet vad som väntar. Det är liksom halva grejen. Jag kan bara förbereda mig så gott jag kan, vad mina motståndare gör kan jag inte påverka. När jag åker på tävling, så åker ofta själv. Jag tycker om att sitta med mina egna tankar och filosofera. Det är egentid. Det ger mig kraft att orka med allt annat, sedan när dimman lagt sig.
JiuJitsu är inte snällt mot kroppen, men det är anpassningsbart. Det går att träna med skador, bara man tränar smart. Det går att tävla trots att man kommit upp i åren.
Just nu måste jag våga LITA på kroppen igen. Våga ta ut rörelser som inte fungerat under ett halvår. Pusha mig själv det där lilla extra på träningen. Att komma tillbaka mentalt och TRO på att kroppen fungerar. För kroppen, den läker jävligt bra om man sköter om den. Jag har tränat mycket nu, men jag kan träna bättre, smartare, hårdare och mer fokuserat. Jag behöver bara ha EN PLAN och ett datum.
Å ena sidan vill jag träna och ha kul, testa saker, utan några krav att prestera. Men å andra sidan BEHÖVER jag momenten där jag pressar mig till max. Jag måste testa min kapacitet, se vad jag faktiskt kan uppnå.
Motivationen har inte alltid varit där tänkte jag säga, men jag tycker inte om ordet motivation. För det är ingen som är motiverad hela tiden. Ingen! Det är ingen som får resultat på grund av sin motivation, eftersom resultat kräver hårt arbete över tid. Disciplin är vad det handlar om. Och disciplinen, den vet att varje dag, varje vecka och varje månad räknas.