En Coronasjuk’s dagbok

Klockan är 05:30 och jag vaknar med världens pannknack. Jag tar febern. 39.5. Sedan somnar jag om. Det är min åttonde dag med hög feber.

Jag ringer 1177… jag har fått Corona säger de.. och jag ska åka in först när jag inte kan andas. Got it. Jag menar, man åker ju inte gärna in om man inte är riktigt sjuk.

Jag packar ändå en väska ifall det blir sämre..

Flera dagar har jag haft perioder helt utan feber och på något sätt hoppas man att det kanske ska vara över nu? Men BAM så slår den till igen, nästan 40 grader, från ingenstans. Helt plötsligt är tempen nere på 36… men jag har slutat hoppats. För var så säker FEBERN KOMMER TILLBAKA..

Jag har inte ätit på 5 dagar. Hostan blir värre och värre. Hela kroppen värken och magen krampar.

Sjätte dagen försökte jag äta, det blev makaroner och ketchup. Det enda jag kunde få i mig, Magen blev inte alls glad. Jag kallar det ”Chilidiarre” eftersom det brann i röven. Som om jag sket chilipeppar.

Efter att legat i sängen i nio dagar så känns det som min rygg ska gå av. Jag har hostat så det river när jag sväljer. Lungorna bara värker. Jag har med största sannolikhet fått lunginflammation och börjar äta av antibiotikan jag har hemma. Inom några dagar känns det bättre.

Tionde dagen är min första feberfria dag och när elfte dagen är här och även den utan feber, så kan jag andas ut. Det värsta verkar vara över.

Nu ska jag bara äta klart antibiotikakuren och sedan fortsätta isolera mig. Men så sakta börja träna igen. 

På ett sätt känns det skönt att ha haft det, för den där oron kommer alltid finnas där. Oron över att drabbas eller kanske främst, sprida smittan till någon vars immunförsvar inte klarar av den.

Det verkar dessutom vara tabu att prata om, jag ser ingen på sociala medier berätta om vad de varit med om. Jag menar, jag är knappast ensam om det..

Varför är det så? Varför kan man inte bara vara öppen med detta? något vi alla kommer drabbas av. 

Jag tyckte jag gjorde allt rätt… satte mig i självkarantän tidigt och träffade inga människor. handlade online. ( ja jag tvättade och sprita mig 50 000 gånger om dagen)

Men jag har inte haft turen med mig i år.

Imorgon är det begravning för min mormor och jag kan inte närvara… det gör ONT i hjärtat, tro mig!! Men risken att smitta någon är för stor. Jag vill inte ha människors liv på mitt samvete. Jag VÄGRAR.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>