Senaste tiden har jag tränat stenhårt inför Masters VM i Brasiliansk Jiu Jitsu som äger rum i Las Vegas i slutet av Augusti. Men det var inte meningen att jag skulle åka..
I måndags kväll på träningen så var jag på väg att bli svept, jag tog emot mig med sträckta armar på mattan och det bara small.. Jag kände direkt att det var bicepssenan som hade släppt och jag var bara i total chock. Igen? Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
I slutet av januari detta år drog jag nämligen av min vänstra bicepssena.. på ungefär samma sätt. Då fastnade armen mot min sparringpartners höft när jag var på väg att göra en capioera passering. Jag kände igen allt från ljudet till känslan och rädslan..
Jag ligger kvar på mattan i chock, jag kan inte ens gråta.. jag ville seriöst bara försvinna,dö..
Det enda jag tänker på är att jag kommer missa en tävling som jag sett fram emot, som jag tränat stenhårt inför.. det finns liksom inte ord att förklara besvikelsen. Sedan att jag äntligen skulle få träffa och träna med mina favoritgrapplers Eduardo Telles och Rafael Domingos och ha dem i min corner på Worlds, gör inte saken lättare.
Exakt samma skada som uppkom på ungefär samma sätt, i en rörelse jag gör dagligen på träningen. Jag har kommit att älska sporten och att tävla är nog det roligaste jag vet. Jag är en person som måste ha en mål med det jag gör! Då jag varje dag, hela tiden, tränar mot större tyngre och starkare killar, så är det enda sättet att mäta mina framsteg just att tävla mot de i samma vikt och erfarenhetsgrad som mig. Det finns inget som kan mäta sig med att kliva upp på tävlingsmattan och testa sig själv både fysiskt, tekniskt men framförallt mentalt.
Förra veckan då min man var bortrest fick jag den stora äran att hålla fyra pass på klubben varav två GI-pass. Det var sjukt roligt och lärorikt. Det svåraste var nog att förklara teknikerna på ett pedagogiskt sätt för de allra nyaste. Jag fick mycket bra input från lilabältena på klubben och tillsammans tycker jag att vi lyckades få till helt okej pass. Jag är glad att jag fick denna vecka att utveckla mina egenskaper som tränare, innan det här hände.
I torsdags var jag tillbaka på mattan, med armen fastlindad i bältet. Det gick okej även om det tar några dagar att hitta snitsen i att köra med arm, precis som sist. Operationen är först i augusti och jag kan inte göra det värre liksom. Efter operation kommer det bli några veckors vila och återhämtning med rehabträning från dag 2 post op.
Tyvärr kan jag inte jobba med en arm och en sjukskrivning väntar. Jag har en ny viktgrupp som börjar i september och jag har inte riktigt bestämt om jag ska försöka skjuta på gruppen eller hyra in någon utifrån. Men oavsett, jag löser det på något bra sätt.
Livet går vidare.. och jag har nya mål i sikte. Jag har redan gjort detta en gång förut och den redan opererade bicepsen är som ny! Så vet jag exakt vad jag kan förvänta mig och jag kommer vara tillbaka på mattan och som PT på nolltid.
